När jag städade idag gick jag genom min bokhylla, det händer inte så ofta
Där, gömda bakom andra böcker hittade jag några gamla almanackor och bland dom en dagbok som jag skrev under en kurs för ett antal år sedan.
Jag arbetade på Posten som instruktör i Postskolan. Vi utbildade nya kassörer. Men vi var också själva på utbildning mellan varven för att bli bra instruktörer och för att lära oss lite nya knep och metoder som t.ex. brainstorming. Vi gick kurser i olika steg och detta var steg 4. Vi var nämligen tvingade att skriva dagbok, vilket jag inte brukade göra, som vi sedan skulle läsa upp för alla de andra i gruppen. Kursen var på fyra dagar och jag refererar vad jag skrev de två sista dagarna. Måste ha varit en jobbig kurs för jag verkar förvirrad, eller så var hjärnan bara helt enkelt full.
Dag tre 21/11
Trött på morgonen. Frukost!
Dagbok! Kommunikation. D-klasser, 4 lektioner. Hette Karlsson Harry eller var han en annan, eller kanske lärarkandidat, nej det var ju Andersson som hade jobbat längst.
Nej, det var bestämt affärsmannen som hade släckt ljuset medan polisen plockade upp en rånare på andra sidan stan som var skyldig en man pengar som egentligen var ägaren till en affär som hade ett öppet kassaskåp.
Så har vi sociala medium som äskar tendenser hos solida, rabiata konjunkturer med progressiva provisorium i heterogena artificiella incitament per capita. Pust!! Mål, mål, mål och kassörer som får lära sig hur dom dör.
Mål, mål, huvudvärk, mål. Alla hundar i Sverige skall avlivas för att dom hoppar på folks ben och gör rajtan, rajtan och lämnar bajs på Bengts skor, eller var det bara skon som luktade?. Mål, mål, mål.
Nu ska jag berätta för er hur ni pissar i denna bussen, tjejerna ska stå i svängarna medan killarna sitter på raksträckorna. OK, vi går med på det, det verkar vettigt.
Rumpgnuggning. Bär ner mig till sjön. Mål, mål, huvudvärken börjar släppa. Och tänk att man kunde vinna 100.000 på att lära sina elever hur dom dör. Spöken och onda ögon! Finns dom? Alla får ju tro vad dom vill. Nej, nu börjar huvudet bli tomt!
Oj då, jag höll på att glömma att man faktiskt kan ha snögubbar på pianot som smälter och rinner ner i en gitarr som är full av fönstertittare. Och bröst som ligger i en tvättmaskin och åker båt med en pipa som ligger i sjön där en telefonslang hänger ihop med en svan som sitter på en trumma och tittar på Helan och Halvan som skall hängas upp i en flaggstång. Tycker ni det är rörigt? Det tycker i alla fall jag. Vi ses imorgon.
Dag fyra 22/11
En god frukost börjar dagen.
Sedan ilar alla ner ca en kvart före avspark för att skriva ner sina mål på blädderblock. Man skriver nytt och nytt, förmulerar om och om och håller på att ordbajsa, papperskorgen fylls snabbt. För oss som har senare framträdanden finns även möjligheter att ändra målen ytterligare några gånger till.
Vi kör bikupor, diskussioner, brainstorming och grupparbeten, men vart tog alla lapptäcken vägen? Kondomer och pensionärer kan nästan användas till vad som helst speciellt på experimentområdet.
Vi hade en tyst, lugn och rörande stund när vi tog fram våra råd. Så fick vi konstaterat att vi är ledare. Och vi såg en videofilm två ggr p.g.a. en tokig frisyr, tänk vad man kan hänga upp sig på och bli störd av, bra exempel att dra nytta av för oss som instruktörer. Kanske var störningen medveten för att få fram denna reflektion? Vem vet?
Middag med kottletterad vad-det-nu-var. Sedan lite hjärnrast. Vickning med räkor och ostbricka eller var det bricka med ost? Hur som helst så smakade det gott.
Allsång och mentalt stimulerande övningar och resor till Nordpolen som några få fick följa med på till en början. Men å andra sidan, vem vill åka dit så här års?
Stämningen gick i vågor. Och som vi alla har känt är det här en härlig grupp och ingen gick till sina rum före någon annan, vi gick TILLSAMMANS. Vi ses!!
Allsångssången:
I natt jag drömde något som jag tror mig hört förut.
Att mål är mål som bär mig fram i jobbet som instruktör.
Att instruktörn är ledare det vet väl alla nu.
Metodanvändning fixar sig med frågan ”När och hur”?
Vi är ju positiva till att bara finnas till.
Vi tål all sorts kritik vi får och kämpar lite till.
Vi har en glädje med oss hem, har lärt oss något bra,
på detta sätt vi tackar er…??????? Något saknas, minns inte vad
Read Full Post »